Sthlm Jazz söndag: Magi

Att på samma dag få möjligheten att se två av sina husgudar på scen är magiskt.

Att den man känner starkast för senare bjuder på signering och handskak är en riktigt fin avslutning.

Raphael Saadiq bjöd innan signeringen på en spelning som jag mer kan kalla för "ett magiskt jam".
Saadiq visar att han kan hantera instrumenten lika fint som han hanterar sin sångröst, och när han och bandet fullständigt jammar sönder Doing What I Can i ett långt energiskt ös, reser sig nackhåren.
Förutom låtar från hans senaste mästerverk till platta; The Way I See It, går publiken mest igång på Lucy Pearl dängan Don´t Mess With My Man, och när han frågar "om Stockholm älskar honom?" samtidigt som skjortan åker av och ut i publiken, så skriker de kvinnliga åhörarna ut svaret åt honom klart och tydligt.
Uppbackad av en samling fruktansvärt kompettenta musiker, framförandes låtar som 100 Yard Dash, Keep Marchin´och Love That Girl, slår det mig vilket musikaliskt geni Raphael Saadig sannerligen är.
Att staplande försöka förklara det vid signeringen avslutar det hela perfekt.

Erykah Badu kommer ut i trenchcoat, hat och lackstövlar, och festivalens största namn har gjort entre´.

Att få bevittna Badu live´är stort, och störst för mig personligen blir det när låten On & On drar igång.

Badu befinner sig senare, med hjälp från någon, mitt i publiken i främre raden, och fullständigt badar i respekt från oss som sett en av de största kvinnliga soul artisterna i gamet. Det är en lysande spelning, och det är bara att konstatera att Badu ägde årets upplaga av Sthlm Jazz Festival.